Buuus

Tog mig friheten att i grinigheten krydda upp Karin Boyes "ja visst gör det ont"

Håll till godo:

Ja visst fan gör det ont när knoppjävlar brister.
Varför i glödheta helvette skulle annars den jävla våren tveka?
Varför skulle all vår jävulskt heta längtan  
bindas i det frusna satans bitterbleka?
Höljet var ju för helvette knoppen hela vintern.
Vad är det för jävla nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppjävlar brister,
ont för det fanskap som växer
                              och det helvette som stänger.
Ja men satan, nog är det fan svårt när droppjävlar faller.
Skälvande av helvetisk ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvistjäveln, sväller, glider  -
tyngden drar dem likt förbannat neråt, hur fan de än klänger.
Jävligt svårt att vara oviss, rädd och förjävulskt delad,
förbannat jävla svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå likt förbannat sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna (för helvette)
                              och vilja falla (för fan).

Då, när det är värst och inget helvette hjälper,
Brister som i nåt satans jubel trädets fucking knoppjävlar.
Då, när ingen jävla rädsla längre håller,
faller i ett satans glitter kvistens förbannade droppjävlar
glömmer att de skrämdes av det nya helvettet
glömmer att de ängslades för den jävla färden  -
känner en sekundjävel sin största trygghet,
vilar i den satans tillit
                              som skapar den här förbannade jävla världen.