Buuus

Jag har två kompisar som mår skit just nu.

I det ena fallet är det en kille som tiger som en mus, kniper igen mun som en jäkla mussla. Nånting är det men samtidigt ingenting ändå. Så har det varit en ett par veckor nu..

I det andra fallet är det en som inte kan lita på sin tjej och nästan uttryckte sig soma tt det är bättre att vara ensam så slipper man alla former av onödigt tjafs..

I båda fallen känner jag så starkt att jag "måste" hjälpa dem, jag vill få dem på fötter igen, jag vill få dem glada igen... Men jag befinner mig ständigt helt fel rent geografiskt sett, jag är aldrig där jag borde vara och vara den goda vän jag är..

Jag vill vara där för dem och stödja dem då de har det svårt, jag försöker engagera mig, men jka man lägga sig i för mkt?

Jag fick en gråtande tjej i min famn i fredags som sagt, måste surra med henne åxå kom jag på..

Är det sådär man vill ha det? Vill man verkligen hitta nån tjej när det kan bli sådär tokigt? Kärleken kan ställa till det värre än den värste drängfyllan..

Jag har ett tomrum känner jag. Det är ett tomrum efter närhet, ett kontaktbehov om man så vill..  Men det går nog över det med till slut. Bara hon inte är för puckelryggig bara =P

Över och ut!