Maktlösheten
Du säger "jag tror jag gett upp allt nu"
Jag frågar om det gäller någon viss person/sak eller om det gäller "allt-allt".
Du svarar "allt". Jag tittar rakt in i dina ögon, där finns inte ett spår av minsta osanning..
Det hugger till i mitt inre, likt från ett hugg från en dolk av renaste is går en våg av kyla i magen.
Jag tänker " Hur kan en så glad och sprallig person, så vacker och underbar vara så.. såå..
Sån?
Helt gett upp hoppet, helt kastat in handduken. Som om lågan där inne sakta blivit mindre och mindre av att fått höra negativa saker om sig så ofta och så länge och bara väntar på en vindpust, inte frukar att en vindpust ska komma inte som i något negativt utan som om det vore något bra.
Väntar på den sista vindpusten.
Jag blir så maktlös, vad jag än förmår min mun att ljuda för ord så kommer det inte fram.
De hårda orden har förstört ingången för de snälla bra peppande orden.
Jag vill bara skrika rätt ut! SKRIKA! Bara skrika rätt ut att du är ju inte värdelös. Inte det minsta.
Skrika tills mina lungor inte kan hålla mer luft, tills jag måste ta ett nytt djupt andetag och fortsätta skrika. HÖGT!
Jag önskar lite att du var som en robot där jag bara kunde skruva lös din skalle och koppla om kablarna lite så du skullle förstå vem du är och så du skulle lägga ner de här tankarna.
Jag fruktar d. Jag kan inte ens ta ordet i min mun.
Muerte
Ögonen tåras, men jag blinkar bort det snabbt och skyller snörvlingen på kylan utomhus..
Jag fruktar inte min död. Utan din.
Utan dig har jag ingen skugga.
Vi är inte ihop, vi är bästa vänner. Som kompis vill jag inte se dig såhär.
Inte som i att jag aldrig vill se dig, utan som i att jag klarar inte av att se dig såhär.
Jag vill hjälpa dig men vad jag än säger blir det inte rätt, jag försöker hitta de där orden, de orden som löser allt likt en universialnyckel till det skåp på ditt hjärnkontor där de där spökena bor och suga upp de jävlarna med dammsugaren och sedan kasta in dammsugaren i en brinnande majbrasa..
Jag fumlar med orden, jag hittar inte dem jag söker, istället för den där lösande meningen. Den där du-förstår-väl-att-du-inte-är-värdelös-utan-att -du-är-bäst-meningen, Den där meningen som skänker hopp och tröst, som ger ditt självförtroende en kick, en boost.
Men vad får jag fram, en massa ord som inte finns och jämförelser som är helt irrelevanta..
Kattskit
MAKTLÖS!
Väntar på sista vindpusten
SKRIKA TILL LUNGORNA ÄR TOMMA! HÖGT!
Hur ska jag få dig att förstå att du är bra? att du är bäst?
*snörvel*
Jag frågar om det gäller någon viss person/sak eller om det gäller "allt-allt".
Du svarar "allt". Jag tittar rakt in i dina ögon, där finns inte ett spår av minsta osanning..
Det hugger till i mitt inre, likt från ett hugg från en dolk av renaste is går en våg av kyla i magen.
Jag tänker " Hur kan en så glad och sprallig person, så vacker och underbar vara så.. såå..
Sån?
Helt gett upp hoppet, helt kastat in handduken. Som om lågan där inne sakta blivit mindre och mindre av att fått höra negativa saker om sig så ofta och så länge och bara väntar på en vindpust, inte frukar att en vindpust ska komma inte som i något negativt utan som om det vore något bra.
Väntar på den sista vindpusten.
Jag blir så maktlös, vad jag än förmår min mun att ljuda för ord så kommer det inte fram.
De hårda orden har förstört ingången för de snälla bra peppande orden.
Jag vill bara skrika rätt ut! SKRIKA! Bara skrika rätt ut att du är ju inte värdelös. Inte det minsta.
Skrika tills mina lungor inte kan hålla mer luft, tills jag måste ta ett nytt djupt andetag och fortsätta skrika. HÖGT!
Jag önskar lite att du var som en robot där jag bara kunde skruva lös din skalle och koppla om kablarna lite så du skullle förstå vem du är och så du skulle lägga ner de här tankarna.
Jag fruktar d. Jag kan inte ens ta ordet i min mun.
Muerte
Ögonen tåras, men jag blinkar bort det snabbt och skyller snörvlingen på kylan utomhus..
Jag fruktar inte min död. Utan din.
Utan dig har jag ingen skugga.
Vi är inte ihop, vi är bästa vänner. Som kompis vill jag inte se dig såhär.
Inte som i att jag aldrig vill se dig, utan som i att jag klarar inte av att se dig såhär.
Jag vill hjälpa dig men vad jag än säger blir det inte rätt, jag försöker hitta de där orden, de orden som löser allt likt en universialnyckel till det skåp på ditt hjärnkontor där de där spökena bor och suga upp de jävlarna med dammsugaren och sedan kasta in dammsugaren i en brinnande majbrasa..
Jag fumlar med orden, jag hittar inte dem jag söker, istället för den där lösande meningen. Den där du-förstår-väl-att-du-inte-är-värdelös-utan-att -du-är-bäst-meningen, Den där meningen som skänker hopp och tröst, som ger ditt självförtroende en kick, en boost.
Men vad får jag fram, en massa ord som inte finns och jämförelser som är helt irrelevanta..
Kattskit
MAKTLÖS!
Väntar på sista vindpusten
SKRIKA TILL LUNGORNA ÄR TOMMA! HÖGT!
Hur ska jag få dig att förstå att du är bra? att du är bäst?
*snörvel*
Kommentarer
Trackback